Ni har väl inte missat att det på senare tid varit partikongress eller vad det nu heter i Kina och man har spikat en ny femårsplan, den 15:e i ordningen. Det intressanta och kanske något förvånande för oss metallmänniskor är att man för andra femårsplanen i rad slår fast att man ämnar fortsätta att begränsa aluminiumproduktionen och håller kvar vid nivån att inte producera mer än 45 miljoner ton per år. Det är miljöskäl som anges som anledning, men jag kan tänka mig att det även finns andra anledningar såsom energitillgång till exempel. Kanske är det även så att Kina börjar få upp ögonen och försöker att navigera lite smart i den nya och mindre handelsvänliga tid som vi nu är inne i. När Trump började leka med tariffer skapade han inte bara ett lokalt litet handelshinder utan snarare en lavin av nyfunna handelsbegränsande vurmare. Helt plötsligt ska alla länder eller federationer bli självförsörjande. Fast det är väl inte riktigt hela sanningen för så värst självförsörjande lär vi ju inte bli på många, många år framöver, och innan dess har spelreglerna hunnit ändras flera gånger.
Att Kina står på produktionsbromsen kan vi redan se i statistiken, och aluminiumimporten för september var upp 35 % jämfört med året innan, för oktober var importen upp 10,6 % till 350 tton. Importen för januari till oktober är hela 3,36 Mton. Det här är häftigt för vem hade kunnat tro att Kina skulle gå från att vara mega-stor exportör till att nu vara importör av en volym motsvarande nästan hela USA:s aluminiumkonsumtion. Det här är ingenting jämfört med importen av alumina som är upp 30 % y-o-y och för januari till oktober har man importerat 171 Mton, så självförsörjande är inte riktigt modellen där. Siffran 171 Mton alumina får en att fundera. Tumregeln är att i runda slängar 2 ton alumina går åt för att producera 1 ton aluminium. Om man då importerar 171 Mton har man råvara nog för att producera 85 Mton metall, det är nästan två års produktion. Varför har man importerat så mycket på så kort tid? Vad vet kineserna som inte vi vet?
Och så var det då det här med skrot. Förr i tiden, det vill säga till för några veckor/månader sedan, så var det ett ämne nästan lika hett som det svenska vädret i november. Nu har det ändrats, nu är skrot hett. Nu ligger det i nationers intresse att se till att man håller skrotet inom nationens eller federationens gränser. En som har insett detta är den store upplysaren i Väst. Nu säger man att aluminiumskrot är en bra råvara, kanske till och med fantastisk, och sånt ska man inte skicka bort till Asien i onödan. Nej, här gäller det att fundera på tariffer så man kan hålla det amerikanska skrotet amerikanskt. Det är bara det att man har en sååå dålig historik i USA på att ta hand om just denna ädla råvara. Fulskrot buntas ihop och skeppas till Asien, väl där försöker man sedan att separera buntarna och sortera det i kvaliteter. Det här sker ofta i Thailand och Malaysia för att sedan säljas vidare till Kina. Man har i USA heller inte smältkapacitet att ta omsmältning lokalt. Och inte nog med det, man har inte ens kommit ur startblocken för att samla in det. En av de bästa skrotkvaliteterna på marknaden är UBC (used beverage cans) det vill säga gamla burkar typ öl/läsk. Här i Europa är vi hyfsat duktiga på att samla in sådana och vi svenskar ligger väl strax under 90 % insamlat med mål att nå 90 %. Globalt samlas cirka 75 % in, medan man i USA lyckas komma upp i en insamlingsgrad på inte så imponerande 43 %. Det finns som sagt potential, men också mycket att jobba med.
Några andra som har mycket att jobba med är de på isländska Grundartangi smältverket, ägt av amerikanska Century Aluminum, som fick el-strul i oktober. Nu verkar det som om det är transformatorerna som har pajat. Det är fortfarande oklart om de kan lagas eller om man måste byta ut dem. Att få in nya generatorer kommer att ta upp mot ett år. EU blir mindre självförsörjande och tappar ett år av produktion av isländsk grön aluminium. Köpsug från Kina och tappad produktion i Europa kan göra marknaden tight framåt.
Den 8 oktober deltog Aluminium Federation (ALFED) – den brittiska branschorganisationen för aluminiumindustrin – som partner vid Women With Metal Conference 2025 i Birmingham. Evenemanget samlade kvinnor och allierade inom metall-, tillverknings- och tekniksektorerna för föreläsningar, nätverkande och erfarenhetsutbyte. ALFED:s vd Nadine Bloxsome deltog i en panel om effekterna av amerikanska tullar på aluminium och stål. Syftet med konferensen är att stärka kvinnors inflytande i en traditionellt mansdominerad industri.
Chemetall, som är en del av BASF Coatings affärsenhet för ytbehandling, har tilldelats Airbus Supply Chain & Quality Improvement Program (SQIP) Award 2025 för sina prestationer under 2024.
Utmärkelsen är den högsta leverantörsackrediteringen inom Airbus kvalitetsprogram och tilldelas företag som uppnår toppresultat i leveransprecision och produktkvalitet.
Ceremonin hölls vid Airbus huvudkontor i Toulouse, där Chemetall uppmärksammades för sitt långsiktiga samarbete och sin pålitliga leveransförmåga. Det är tionde året i följd som företaget får denna utmärkelse.
Chemetall levererar bland annat Naftoseal® flygplanstätningar och Ardrox®-produkter för korrosionsskydd, rengöring och förbehandling till Airbus produktionsanläggningar i Europa och världen.
Kommer ni ihåg det gamla uttrycket 100 miljoner mygg, Norrland är fantastiskt. Lite längre ner ska jag komma tillbaks till det, men först kan jag konstatera att det varit LME vecka igen och med det pingvininvasion i London dvs ett antal tusen män i smoking och en GT i handen. Jag var inte där men jag kan gissa att det var en hel del snack om Trump och hans lynnes inverkan på metallmarknaden. Kanske även en del som funderade över ädelmetallernas styrka samtidigt som aktiemarknaden är stark. Rent historiskt brukar guldet stärkas när riskaptiten minskar, men nu går ju Bitcoin, Tech och diverse annat starkt så riskaptit råder det ingen brist på. Ändå är ädelmetallerna i topp.
I topp är även metallpremierna i USA och i oktober har Midwest premierna för aluminium noterat nya toppar runt 1 700 dollar per ton, det är upp 250 procent sedan årsskiftet. Även i Europa är premierna upp men relativt blygsamt + 46 procent till 240–250 dollar. En siffra som däremot sviktat är Kanadas export av aluminium till USA, även om det är inte är så mycket som man kunnat tro, -22 procent jan-aug till 1,4 Mton. Fast då ska man komma ihåg att det var först i juni som de 50-procentiga tarifferna började gälla och att det innan dess hade skickats över extra mycket metall för att hinna få över så mycket som möjligt innan tullhöjningen. Till Europa har exporten samtidigt däremot nästan fördubblats. På senare tid tycks det dock som om vindarna börjar att vända och de buffertlager som lades upp i USA under våren och försommaren för att hinna före tariffhöjningen börjar nu sina. Några officiella siffror för de senaste månaderna har inte ännu släppts men mycket talar för att leveranserna från Kanada in i USA nu åter börjar komma igång. Och varför skulle de inte det, för var ifrån skall annars USA ta metallen som behövs för tillverkningsindustrin. Skrot säger säkert någon och det är klart att skrot kan täcka upp för en del av bristen, men bara en del för det hela blir ju en fråga om legeringar och renhet. Att USA exporterar så mycket skrot som man gör har även en förklaring i att man inte har tillräcklig kapacitet att själva ta hand om all återvinning inom landet.
Farsen med de amerikanska metallpriserna gör att jag börjar tänka på de norrländska myggorna. Trump vill ju att amerikanen ska köpa amerikanskt och tar till alla möjliga medel för att få detta att gå igång. Höjda priser på importerade varor gör ju att tricket kan lyckas, men höjda priser på importerade insatsvaror (som metaller) är kanske inte lika smart. Höjda priser gör även att konsumenten har mindre att köpa nästa vara för så det riskerar då att hämma vidare konsumtion. Trump vill även att dollarn ska försvagas så att amerikanska varor blir billigare i utlandet (tex Kanada), men då man först har höjt priset pga. tariffer blir den amerikanska produkten kanske inte lika lockande för kanadensaren eller svensken för den delen att köpa. Det senaste som jag har hört är att priset på en normalutrustad amerikansk Ford F-150 pickup ska ha gått upp med 10 000 dollar i år. F-150:an är storsäljaren i USA men 100 000 SEK upp på ett år gör nog inte många så glada. En annan anekdot är om den schweiziska armbandsuret som har 44 olika tariffer baserat på komponenterna i klockan. 10 000 dollar upp för en Pickup, Trump är fantastisk! För att byta ämne så kan jag meddela att Nordural på Island har drabbats av produktionsstopp och 2/3 av produktionen ligger nere. Det här motsvarar ett produktionsbortfall på 213 tton på årsbasis men det är oklart hur länge stoppet kommer att vara. Det tycks vara någon form av el fel, och att döma av kommentarerna i marknaden så är oron stor för att stilleståndet blir långvarigt, kanske mer än ett halvår och man befarar att ugnarna frusit. Marknaden har direkt tagit ett kliv upp och handlas över 2 800 dollar. Då Nordural räknas som ”grön” aluminium kan detta även få effekt på intresset för att betala upp för grön metall. Ett långvarigt stopp hos Nordural kan få marknaden att ändra skepnad så var på er vakt framöver.
Få vårt nyhetsbrev med information om forskning, nyheter och reportage från företag, mässor och konferenser m.m. - direkt till din e-post! Starta din kostnadsfria prenumeration genom att fylla i din e-postadress nedan!
