Så har det då återigen varit LME-vecka, den tid på året då basmetallfolket samlas i London för att diskutera nästa års avtal, dricka sprit och förhoppningsvis även äta en och annan god middag. Det sistnämnda något tveksamt då det har en tendens till att bli spring på mottagningar och småplock istället för bönor och fläsk. Föga förvånande har det detta år varit mycket fokus på AI och dess framtida påverkan på den egna plånboken, eller var det påverkan på metallsituationen. Ett av höstens samtalsämnen är således hur AI ställer till det på metallmarknaden. För oss på aluminiumsidan kan det bli lite enahanda då allt fokus blir på koppar och hur stora tonnage som AI och datacenterutvecklingen kommer att sluka. Det råder ingen hejd på euforismen kring AI och man kan nästan projicera utvecklingen som en rak linje upp i 45–60 graders lutning även för metaller. Eller kan man det? När allt låter för bra för att vara sant så är det ju normalt dags att dra öronen åt sig, och även om AI utvecklingen är stark så behöver det inte betyda att all koppar kommer att behövas där. Fler och fler börjar också tveka och frågar sig var både pengar och energi skall komma från.
Ett annat samtalsämne är förstås Mellanöstern och situationen Iran vs. USA, men där har ju inget nytt framkommit och anklagelser kastas fram och tillbaks medan resten av världen ser på när oljepriserna skjuter i skyarna.
En bubblare som lanserades under veckan var frågan om mellanårsvalen i USA och deras påverkan på metallerna. En analytiker hade gått tillbaks genom åren och kunde konstatera att åren med mellanårsval hade en tendens att påverka en metall som aluminium negativt prismässigt.
USA och påverkan på aluminium kom även i fokus i diskussioner kring tullkriget mellan USA och Kanada. Det är nu många som tror att USA kommer att sänka tarifferna för aluminium från 50 till 25 procent. Man kanske borde säga tvingas sänka, för de som påverkats mest av nuvarande nivå är ju amerikanerna själva. Om en sådan sänkning kom, vilken effekt skulle den då få? Ja, självklart skulle den sänka de inhemska amerikanska priserna drastiskt och premierna som nu ligger på 2300 – 400 USD/mt kanske då hamnar närmare 15 – 600 dollar per ton. Samtidigt som ett sådant scenario sänker kostnaderna i USA riskerar de att ge motsatt effekt i Europa där premien nu ligger kring 550 – 580 dollar och då riskerar att höjas till nivåer runt 1000 USD per ton. Det blir nästan lite absurt när man önskar att jänkarna tar bort sina vansinnestariffer, för samtidigt öppnar man då upp för och indirekt hoppas på högre kostnader för europeiska konsumenter. Om man gräver lite djupare skulle man kunna påstå att den höjda premienivån är en effekt av situationen i Mellanöstern med både missiler mot produktionsområden och stängningen/strypningen, eller lockas man nästan säga kidnappningen, av Hormuzsundet.
Samtidigt som detta pågår så går också den europeiska bilindustrin igenom en av efterkrigstidens värsta situationer. Nu senast var det Volvos tur att bekänna färg. Men Volvo är i det stora hela en volymmässig marginalspelare trots en produktionsvolym runt 700 000 bilar, det verkliga elddopet sker som ni vet längre söderut. Tyskland framstår som mest drabbade men mycket av det är för att de fram till nu hållit emot. Det är svårt att vara optimistisk och betydligt lättare att dra parallellerna med de japanska motorcyklarnas framfart för 50 – 60 år sedan. Vem minns idag en Matchless, AJS eller Vincent motorcykel?
Prismässigt då, jag metallen känns lite avsomnad minst sagt och draget i marknaden saknas, konjunkturen är inte som man skulle önska så logiskt sett borde marknaden justeras ner. Men mot det står då risken för Trumps påverkan i form av tariffändringar etc. Aluminiummarknaden i Europa kan komma rejält i kläm och även om metallen prismässigt kanske inte ser så pigg ut kan premiesituationen snabbt kraftigt förändras. När ni läser det här har mellanårsvalet i USA varit och kanske kan man redan då kan se indikationer på policyförändringar.
