Detta är ganska fantastiskt och ger en helt ny betydelse av begreppet ”offergjutform.” Walter R. Tschinkel är insektssamlare och professor emeritus i biologi vid Florida State University. Han betraktar myror som ”en av naturens stora arkitekter” och är nyfiken på att förstå deras självskapande naturmiljö och hitta på en intelligent (om än grym) metod att göra det på, nämligen genom att hälla smält aluminium ner i myrhålet.

Man förvånas inte att myrorna dör under processen. Men efter att aluminiumet stelnat och kylts ner utför Tschinkel en minutiös utgrävning och bringar i dagen dessa märkliga, ljuskroneliknande former som avslöjar den okända arkitekturen hos myrkolonierna.

Tschinkel har upptäckt att kolonierna kan bli upp till 3,7 m djupa och härbärgera 9 000 till 10 000 arbetande myror.

Om du undrar hur han har kunnat bestämma hur många myror som finns under jorden, så startade han sina undersökningar under 1980-talet genom att göra gipsavgjutningar, vilka inte förångade myrorna. Genom att bryta isär gipset, kunde han räkna de små rackarna.

Så varför bytte han då från gips till aluminium? Av samma skäl som tillverkare som vill göra bildelar av ett material men inte av det andra. ”Nackdelen med gipsgjutningar är att de så lätt går sönder, så efter det att du grävt upp dem måste du limma ihop gipsdelarna,” säger Tschinkel i en intervju från 2008. Aluminium har visat sig vara mer robust.

Förutom aluminium använder han också zink ”för dess låga smältpunkt,” och drar nytta av skrotat material från gamla objekt.

Jag får zinken gratis från gamla anoder på skeppsvarv. Zink korroderar och stål gör det inte, så man sätter zinktackor på fartygsskrovet och ersätter dem när ungefär hälften har korroderat bort. Ibland får jag aluminium från gamla dyktuber. Vi lägger träkol i en isolerad soptunna och lägger aluminiumet inuti en stålbehållare för att smälta det (placerad i en mindre behållare i tanken och sedan häller vi den smälta metallen i närmaste öppning).

Dela gärna artikeln

Fortsätt till Aluminium Scandinavia >