En ofta läst artikel i bloggspotten Anodizing World är den om galvanisk korrosion på aluminium, därför ägnas här litet mer om just detta ämne.

Då två olika metaller är i direkt kontakt med varandra i en ledande vätska visar erfarenheten att en av de två kommer att korrodera – härav namnet bimetallisk korrosion även kallad galvanisk korrosion.

Om bitar av aluminium och koppar placeras i havsvatten kommer båda metallerna att korrodera. Om de två metallerna är förbundna med varandra via en vajer kommer en elektrisk ström att flyta i tråden, och aluminium kommer att korrodera snabbare och koppar slutar korrodera, se figuren nedan. Detta liknar en offeranod av zink placerad på en båt, men här är anoden aluminium.
Aluminium är en reaktiv (oädel) metall jämförd med de flesta andra metaller. Aluminium blir nästan alltid anod, dvs den del som korroderar, i kontakt med andra metaller.

Huvudfaktorer vid korrosion är miljöpåfrestningar och den potentiella skillnaden mellan de två materialen, t.ex aluminium och koppar.

Ju mer aggressiv miljö och ju större potentialskillnaden mellan de två metallerna är, desto allvarligare är korrosionsattacken.

Den ansedda boken ”Surface Treatment and Finishing of Aluminum and its Alloys” av S.Wernick, R. Pinner och P.G. Sheasby visar följande tabell.

Galvanisk påverkan av olika metaller på aluminium
Kadmium: Lätt effekt
Krom: Liten, till försumbar
Kopparlegering: Allvarlig
Grafit: Allvarlig
Bly: Försumbar, utom i svår marin miljö
Rostfritt stål: Försumbar, utom i svår marin miljö
Stål och järn: Lätt, utom i svår miljö
Tenn: Försumbar, utom i saltlösningar
Titan: Försumbar, utom i svår marin miljö
Galvat stål: Ingen effekt förrän zinkskiktet förstörts